Tankar
Tänker mycket på situationen, hade jag kunnat gjort något annorlunda - ja men det är väl självklart att jag kunnat gjort. Men ändå så är jag så mäktigt stolt över att jag alltid satt barnen först i allt och inte den bittra strid som tyvärr föreligger mellan oss föräldrar (dock inget jag valt).
Självklart hade jag inte behövt gå i taket ibland mot exet eller försvarat barnen när de skrikandes inte velat åka till son pappa. Men i det sist nämnda är jag så stolt över mig själv att jag stått på barnens sida och bara hela tiden velat att vi skulle ta till hjälp för att lösa situationen - inget välkommet av exet för "normala människor" går inte till psykologer! Hej och välkommen säger jag bara.
Tyvärr måste jag klappa mig på axeln och säga att det hade varit det bästa som kunde hänt för flera år sedan. Vår enda familjestödspunkt vi haft är via kommunen och hon va grym men ärlig. Hon sa tydligt till både mig och exet att fortsätter han i detta spåret kommer han förlora din relation med sina barn - hon visste inte eller det kanske hon gjorde om vad rätt hon hade.
Trots att han gjort allt för att förgöra mig; LVU, trakasserier och förtal you name it
så har jag nu fått rätt i alla instanser men till vilket pris för barnen? De mår sämre än någonsin och har en sämre relation med sin pappa nu än förrut trots att de tvingats till längre umgänge med han.
Min tanke i allt detta är att ingen instans har barnens bästa i sikte trots så fina ord, nej de vill inte/orkar inte med tyvärr för att de är jobbigt att gå emot en förälder som inte vill se barnets perspektiv eller känsla. Så mycket lättare att gömma sig.